Idag fick jag ta en riktig funderare på vad som är viktigt och vad som är viktigt. Man kan säga att jag flippade ut rejält när äldsta dotter ( inte med mening men ändå!) bara la sig i soffan och knäckte mina FINA stickor . Det gjorde ont i mig att se att stickan hade gått av och jag blev riktigt arg. Efter en stunds mindre smickrande ordalag från min sida , tittar min dotter på mig och säger : Jamen det är ju bara ett par stickor .....och det är ju sant men det var mina FINA stickor .....och jag hade köpt dom alldeles nyss ....och jag hade precis börjat på en sjal... och ....Det som gjorde mig mest arg tror jag, så här efteråt , var att min dotter inte förstod vad jag kände för stickorna. Den där känslan av välbehag när man sitter med dom i handen. Mjuka , fina , lagom spetsiga.....ja ni fattar ...Men kan man kräva det ? att andra ska förstå ? Nä, jag tror inte det och trots allt finns det ju nya stickor att köpa.
Efteråt när jag lugnat ner mig och bett dottern om ursäkt för mitt oproportionella utbrott så säger hon : Ja , jag var nästan på väg att börja skratta men jag såg att det inte var läge....
Dagens fundering : Har jag nått " höjden av nördighet "? och i så fall är det bra eller dåligt?
7 kommentarer:
Då kan vi ta varann i hand för då är jag en nörd också, är så heligt rädd om mina finstickor
Nån med tummen på rätta stället borde kunna laga den stickan. Borra ett smalt hål i vardera ände, trä in en smal spik eller härdad ståltråd och limma ihop.
Nja, jag känner igen attityden hos mina barn "Det är bara att köpa nytt"
Det är nog det som stör mig mest, och får mig att undra, "är jag gammal?" Gammal hederlig vördnad för sakers och tings faktiska materiella värde saknar jag. För mycket slit och släng nu för tiden.
... eller så är jag medlem i samma nördklubb som du ;-)
Har hittills bara gjort det själv med mina stickor, men hade nog också blivit rätt arg. Det är väl inte nördigt att vara försiktig om de saker man gillar, eller?
Men man blir ju så väldans ledsen där och då, så är det ju. Och då kan det rinna över, även om det bara är en sticka. (och innerst inne vet man det med :)
Karin
Tack för allt stöd...Känns bra att man inte är ensam,och tack Jonas för tipset det kan ju vara värt ett försök i alla fall.
Tror faktisk att jag skulle reagera likadant i kampens hetta, men sedan inse att det kunde personen ju inte rå över.
Men mina fina stickor har jag inte ens stickat med ännu, vågar inte i fall någon skulle sätta sig på dem. Så där ser du hur harig jag är.
Skicka en kommentar