Idag fick jag ta en riktig funderare på vad som är viktigt och vad som är viktigt. Man kan säga att jag flippade ut rejält när äldsta dotter ( inte med mening men ändå!) bara la sig i soffan och knäckte mina FINA stickor . Det gjorde ont i mig att se att stickan hade gått av och jag blev riktigt arg. Efter en stunds mindre smickrande ordalag från min sida , tittar min dotter på mig och säger : Jamen det är ju bara ett par stickor .....och det är ju sant men det var mina FINA stickor .....och jag hade köpt dom alldeles nyss ....och jag hade precis börjat på en sjal... och ....Det som gjorde mig mest arg tror jag, så här efteråt , var att min dotter inte förstod vad jag kände för stickorna. Den där känslan av välbehag när man sitter med dom i handen. Mjuka , fina , lagom spetsiga.....ja ni fattar ...Men kan man kräva det ? att andra ska förstå ? Nä, jag tror inte det och trots allt finns det ju nya stickor att köpa.
Efteråt när jag lugnat ner mig och bett dottern om ursäkt för mitt oproportionella utbrott så säger hon : Ja , jag var nästan på väg att börja skratta men jag såg att det inte var läge....
Dagens fundering : Har jag nått " höjden av nördighet "? och i så fall är det bra eller dåligt?
